Här om dagen när jag hoppade Chagall i ridhuset så blev han helt överlycklig över de små hindren jag styrde mot – och till och med het. Jag kollade tillbaka på min projektplan och läste en av punkterna om och om igen. Jag kan inte förstå vilken otrolig stor och snabb förbättring som har skett!
Jag beskrev honom som likgiltig, och igår sög han hinder som om han aldrig gjort annat. Till och med FÖR mycket, så att jag fick gå ner till trav och hoppa i början för att han blev för het på hinder. Det känns som om mitt upplägg har fungerat mer än bra, och jag är både stolt och glad.

Såhär skrev jag för ca 10 veckor sedan:
Chagalls framåtbjudning är så gott som obefintlig. Jag anser det väldigt viktigt att den tränas upp och kommer fram. En obefintlig framåtbjudning försvårar utvecklingen på det vis att jag måste lägga fokus på att han ska röra sig framåt istället för på inlärning av olika moment. Dessutom är "sug mot hinder" en viktig egenskap hos en hopphäst, vilket han inte har, än. Det är viktigt för att man själv ska kunna släppa fokusen på att bara driva, och istället lägga den på att se rätt avstånd och ge den hjälp som behövs.

Jag skulle vilja beskriva Chagall som oerhört likgiltig i sin inställning till arbete och prestation, utan något eget driv eller framåtbjudning. Han tycker att allt är "trevligt", eller okej, men han tänder aldrig till och tycker att något är riktigt roligt. Jag är säker på att den inställningen går att förändra, men såklart inte över en natt och inte heller genom tvång med spön och sporrar. Jag vill plocka fram det där extra hos honom, jag vill plocka fram känslan av glädje efter att ha presterat, stolthet. Som det är nu, så kan han lika väl springa förbi krysset som att hoppa över det, det rör honom inte

Jag ska försöka nå mitt mål på denna punkt genom mycket uteritter där han själv ska få hitta glädjen, lätta kravlösa pass med fokus på galopp framåt, även i traven och skritten. Jag ska rida mycket rundor, och inte vägar där jag behöver vända, det ska finnas en mening med att traska på i ett friskt tempo - för att ta sig runt rundan. Där ser jag en fördel i att rida rundor han känner igen och kan.

Under ridpasset jag red här om dagen så var han redan pigg och framme under uppvärmningen. Han jobbade självständigt framåt och jag kunde både flytta honom för skänklarna och korta samt länga alla gångarter. När jag sedan styrde på första krysset skrattade jag högt när han reagerade i ”TJOHO” och bara tog sats mot det. Den lilla osäkra ponnyn som mer än gärna sprang förbi kryss på 50cm för ett par månader sedan sög idag på hinder på 90cm och gjorde en bana utan missar varken i fel eller distanser.